Kanske dags att krypa in under täcket och sova, det är ju ändå måndag. Imorgon är en stor dag, det är min allra sista, nej man ska aldrig säga aldrig men de låter bättre, dag på jobbet. 3 och ett halvt år har jag släpat mig upp till lyviksberget för att sitta i kassan och diverse andra grejer. Nu är det slut, den feta damen sjunger (marrinder hihi). Jag har de jobbet att tacka för mycket, och på något sjukt vridet sätt kommer jag sakna det ändå. Kommer inte sakna de där telefonsamtalen när man haft galet mycket att göra eller ingenting alls men bara inte vill jobba. Har väl blivit bortskämd med att faktiskt kunnat tacka nej till jobb.
Letade genom nätet efter en artikel jag minns pappsen skrev när vi öppnade, eller om det var NLT jag minns faktiskt inte. Iallafall var det bilder från öppningsdagen, bland annat en på mig och Emilia när vi delar ut rosor till de första som kommer in genom dörrarna. Ganska cheesy men rätt kul ändå och folk blev glada vad jag minns.
Jag kommer ihåg hur det var den där första dagen, till och med de första dagarna. Den 27 feb 2008 öppnade vi, och jag minns hur det va innan vi öppnade. Butiken har aldrig varit lika fin som den va just då, allt va perfekt. Frontat in i minsta detalj. Men det ska de väl vara såklart. Kommer ihåg att vi "nya" inte fick sitta i kassan direkt, vi var för långsamma. Vi hade alla åtta kassor öppna, och ändå var det 1+ meter kö i allihopa. Första kassan jag satt i var nr 8, den används knappt idag längre, bara under storhelger ungefär. Minns hur jag hörde några bak i kön prata högt om "hur fan kan de sätta en nybörjare i kassan en sådan här dag". Trodde jag alltid skulle suga på det där med plu-nummer och sådant där kassasnack som alla som suttit i en kassa vet vad de är. Satt någon timme kanske när de ordinarie hade lunch ungefär, de räckte för mig den dagen vill jag lova.
En till sak som jag minns sådär riktigt väl var dom tanterna från andra coop extra-butiker som var där den första veckan för att stötta i kassan och lära oss som inte var så vana, låta oss bli lite varma i kläderna innan dom lämnade oss helt själva. En av dom som va där måste ha varit den bittraste tanten jag mött i hela mitt liv. Hon log aldrig, skratta aldrig och hade en röst som avslöjade att hon rökt antagligen sen födseln. Hon tyckte att jag hade det för rörigt i min kassalåda, att sedlarna skulle ligga åt samma håll. För att demonstrera tog hon upp mina 100-lappar, la alla åt samma håll och tröck sedan ned dom i sitt fack med motiveringen: "jag brukar lägga dom med ansiktena neråt och upp-och-ned, typ som att dom blir hängda hahaha". Enda gången jag såg den kvinnan skämta. Men jag lägger fortfarande lapparna med huvudena nedåt och upp-och-ner, det liksom fastnade.
Annars är väl coop något som alltid kommer kännas som Ludvika. Kommer ändå sakna härliga människor att snacka med och roliga eller mindre roliga kunder och stammisar. But all must come to an end, and this is mine. Fick jag in lite engelska där också, nice. Så om ni behöver handla något imorgon, kom in och gör det av mig. Sista gången i kassan på coop, sista gången i de gräsliga kläderna.
3-8 hittar ni mig där, vi ses!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar